fallingsoon.blogg.se

Det är så otroligt hur en författare kan förklara saker ibland. Vissa kan verkligen skriva ner precis det som alla andra tänker och känner. Helt otroligt. Jag har precis läst färdigt en bok, Silver Shadows av Richelle Mead, och började tänka lite på detta efter jag läst färdigt den. Boken är den femte av sex böcker i en serie som heter Bloodlines. Det är ungdomsböcker som har inslag av romans, äventyr och action. I femte boken händer väldigt mycket, och eftersom man bör läsa de första fyra så tänker jag inte riktigt berätta vad som händer i boken. Men det som jag tänker prata om är relationen som huvudpersonerna har. Genom böckerna får man följa Sydney och Adrian. Sydney är en Alkemist som jobbar för att hålla vampyrers exsistens hemlig, och Adrian är då vampyr. Inte bara vampyr, han är kunglig också. Utan att riktigt gå in på deras relation eller vad som händer i de första fyra böckerna så kan jag åtminstone säga att ett förhållande mellan en mänsklig alkemist och en Moroi (lite finare vampyr, helblod) är ett väldigt stort NO NO i denna alternativa verklighet. De blir såklart kära, han ger upp sina laster för henne och hon öppnar upp sig som aldrig innan för honom. Riktigt fint och gulligt och romantiskt och förbjudet och underbart och härligt. Man blir helt enkelt glad av att läsa de få delar där de delar stillsamma stunder tillsammans, det blir inte så många pågrund av allt action som faktiskt är med i böckerna.

 

Det jag då ville prata om lite var Adrian och hur han ser på Sydney. Som man kanske kan gissa sig till så var han en playboy, festade och låg med vem han ville. Tills han träffade Sydney. Jag är verkligen en stor sucker för romantiska böcker och filmer så detta faller väldigt härligt hos mig. Han träffar Sydney, märker att hon inte alls ser hur vacker hon egentligen är och bestämmer sig helt enkelt att hon ska läsa sig att veta detta. Till en början verkar det som något som han bara säger för att komma innanför trosorna på henne, men allt eftersom så ändras både han och Syndey. Han börjar inse att han faller för henne och hon börjar inse att han är allvarlig. Adrian får se henne när hon är som vackrast (som är i femte boken och OMG, så coolt) och han får se henne vid hennes värsta (vilket också är i femte boken, OMG SÅ ARG MAN BLIR). Han älskar inte bara hennes personlighet med för- och nackdelar utan han älskar allt med henne. Bara genom att titta på henne får han sinnesro, och ingen kommer någonsin i närheten av hur vacker hon är. Han blir konstant överraskad över hur hon blir mer och mer vacker för var dag som går.

 

Och min tanke är då. Finns det verkligen sånna män/kvinnor som anser detta om sina partners? Självklart är jag medveten om att det är en ytterst fiktiv bok som jag har läst och att allt som händer inte har hänt på riktigt, men kan det? Kan man bli så hopplöst kär att trots att allt talar emot det så finner man personen framför en som den vackraste i hela världen? Kanske är det så att vi lurar oss själva, vi inbillar oss att den vi valt är vacker för inte kan vårt val vara ett dåligt ett. Men att tro på den teorin är ju som att pissa på kärlek, vilken jag inte riktigt vill göra... Samtidigt som jag kan tråna efter den idén att vara tillsammans med någon som anser att jag är den vackraste personen de träffat så måste pessimisten inom mig skratta och fnysa åt det. Det finns alltid någon vackrare, alltid någon bättre, smalare, gladare, som har längre hår osv.

 

Slutsats? Jag tror nog att jag skulle springa åt det andra hållet om jag fick höra just det från en kille. Det jag letar efter är inte lätt att finna. Jag vill ha romantik, men det får inte vara för gulligt. Komplimanger är bra, men för många, för ofta och för stora är inte så bra... Anstränger han sig för mycket kommer jag tro att någon slått vad med han, samtidigt så kommer jag också tänka att förhållande är dömt att gå under. Varför börja när man vet att det kommer sluta? Positiva tankar, Hanna. POSITIVA tankar. Jag känner hur ni sitter och suckar åt mig... Jag gör det med, bara så ni vet.