fallingsoon.blogg.se

Så jag vet att jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle vara mer positiv och skrota mitt negativa jag... Och egentligen så är inte det som jag kommer prata om negativt, men det är inte positiva känslor. Komplicerat...

 

I mina tidiga blogg dar så klagade jag rätt så mycket på att jag var ensam. Jag har aldrig haft ett förhållande men har näst intill alltid velat ha ett. Att säga att jag trånat efter många killar är en underdrift. Jag har lurat mig själv till att tycka om sådana killar som inte skulle se åt mitt håll. Och innan någon snäll person där ute säger "Jo då! De skulle visst se åt ditt håll, du har bara inte sett det som romantiskt!" så vill jag bara påpeka att det jag säger gäller mig. Jag har aldrig varit den snyggaste eller den med mest självförtroende så killar har faktiskt inte sett åt mitt håll på det sättet. Men i alla fall...

Eftersom jag trånat, blivit "kär" och fallit hårt för många pojkar där ute i världen så kanske det inte är så konstigt att jag blir rädd när jag ser att någon är intresserad av mig. Jag vet inte ens säkert att personen är intresserad av att ha ett förhållande med mig eller om han bara vill vara vänner, men uppmärksamhet från det andra könet gör mig obekväm. Samtidigt som jag sitter hemma och önskar att jag hade någon att sova bredvid så får jag en känsla av att jag vill fly så fort det ens kommer någon i närheten av mig.

Missta mig inte fel nu. Jag har kill kompisar som är jätte roliga att umgås med. Men med en av dem har jag varit stört kär. Jag var löjligt kär och det höll i sig i fem år innan jag sa det. Sedan tog det ytterligare ett år innan han faktiskt erkände att han nog aldrig skulle ha känslor för mig (Vi var vänner under tiden som han "bestämde" sig). Att berätta för honom att jag hade starka känslor för honom var något av det jobbigaste jag gjort.

Och då kommer jag till dagens problem. Genom en annan kompis träffade jag den här killen för ca två-tre år sedan. Vi har aldrig haft något direkt så och vi har inte umgåtts så mycket att vi faktiskt känner varandra. En anledning kan ha varit att jag hade en liten förälskelse i hans bästa vän (nada hände) och han visade sig vara ett rötägg. Men för kanske tre månader sen så började vi umgås mer och mer (tillsammans med andra). Vi lärde inte känna varandra direkt så eftersom vi umgicks med andra hela tiden. Min mamma började snacka om hur jag och den här personen hade passat så bra tillsammans osv. Jag avvisade allt detta eftersom jag trodde att jag bränt den bron för länge sedan, om det ens hade funnits en bro.

Men så kom han och frågade mig om vi skulle ses. Detta hände för ca fyra dagar sedan. Vi bestämde en dag och det var då igår vi sågs. Det var jätte trevligt och jag trivs verkligen i hans sällskap. Han frågade om jag ville hänga med han och hans vänner i sommar, hans vänner ska komma på besök från norr. Jag sa så klart ja, för det kan vara kul att ha något att göra i sommar samt att jag (som sagt) trivs i hans sällskap. Vi bestämde även att vi skulle ses snart (hemligt när) och ha en liten filmkväll. Det låter självklart helt oskyldigt men det är nu jag börjar få panik.

Jag har börjat tänka på vad som skulle hända om det är så att han vill något mer. Och vad som skulle hända om jag vill ha något mer. Tänk om han inte vill fast jag vill och tänk om jag inte vill fast han vill. Scenariot som är ännu värre är om vi båda vill ha något mer. Att gå igenom hela processen där man lär känna varandra, blir på G och sedan ett riktigt par. Jag kan nog inte säga att jag tycker om att leka giss-lekar, vilket allt detta innebär.

Det som är värst är att han är världens snällaste och var gång jag tänker på att vi ska ses snart igen (själva antagligen) gör så att jag vill springa åt det andra hållet.

 

Och tänk om han bara vill vara vänner? Och tänk om jag bara vill vara vän? Ja då är allt det här bara bortkastad tid...