Band-aids don't fix bullet holes
Kategori: Me Life
För lite mer än två veckor sedan så bytte jag och Caroline böcker med varandra. Egentligen så brukar jag läsa lite snabbare än vad jag har gjort under dessa två veckorna, men nu har jag äntligen läst ut boken som Caroline lånade ut till mig! Boken hette "Jag dödade mitt barn" och är skriven av Cr. Carl Burak och Michele G Remington. Som jag nämnde i inlägget "A make-belive bookcircle" så är boken en sann berättelse. Nedanför bilden kommer jag recensera boken, eller jag kommer kort berätta vad den handlar om och sen säga vad jag tycker.
Happy Reading!
Boken är skriven av Micheles psykolog och av henne själv. Mestadels är boken skriven av just hennes psykolog Dr. Burak. Micheles största dröm var att gifta sig och skaffa barn. Hon hade alltid haft väldigt bra hand om andras barn och längtade tills den dagen då hon kunde få ta hand om sitt eget lilla mirakel, men saker och ting slutade inte riktigt lyckligt för paret Remington. Michele var gift med sin man Jeff, och tillsammans fick de sonen Joshua. Under de tre sista månaderna under graviditeten blev Michele sjukare och sjukare, mer och mer deprimerad. Förlossning var svår och utdragen, men till sist så föddes Joshua men med komplikationer som innebar att Michele inte fick se sin son direkt efter födseln. Joshua skickades till ett större sjukhus där han bättre kunde få vård. Tre veckor senare fick paret Remington hem sin son, som fortfarande inte var helt frisk. Michele mådde inte alls bra efter barnet hade kommit och hennes depression hade blivit gradvis värre. Tre veckor efter Joshua hade fått komma hem från sjukhuset var Michele så allvarligt sjukt att hon sköt sin sex veckor gamla son och sedan försökte ta sitt eget liv, men misslyckades. Joshua dog av skottet men Michele missade sitt eget hjärta med millimeter och överlevde. När hon vaknade upp på sjukhuset var hon förvirrad och mindes ingenting av vad som hade hänt henne och hennes son. I boken får vi följa Micheles resa genom terapi, rättsliga processer och personliga relationer, allt för att hon på något vis ska kunna gå vidare.
Jag tycker:
Det är svårt när man ska berätta vad man tycker om en bok som handlar om något som faktiskt har hänt. Jag kan egentligen inte sitta och säga att den inte är trovärdig, för det är att spotta på Michele och hennes upplevelse. Nu är det inte så att jag inte finner den trovärdig, den verkar läskigt verklig. Det är svårt att tänka sig in i en sådan situation. Boken visar verkligen hur hemskt verkligheten kan se ut.
För att själv vara en sådan person som älskar romanser, äventyr och fantasy så var denna verkligen ett miljöbyte av stor grad. Jag måste erkänna att jag ibland kände att den blev lite utdragen, just för att hennes psykolog var den man mest fick höra ifrån. Vissa delar av det han skrev kändes ibland orelevanta för mig, men självklart kan jag förstå hur dessa delar spelar in i berättelsen och klargörelsen av denne. När jag dock tittar på hela boken och vad den nu i efterhand har gett mig så erkänner jag att den verkligen har öppnat mina ögon. Innan så har jag inte direkt tänkt på post partum depression, trots att jag känt personer som har lidit av detta (dock innan de kände mig) så har detta inte vart något som jag aktivt har funderat över. Den hemska sanningen att detta kan hända vem som helst, oavsett vilken medicinsk bakgrund du har, gör verkligen mig rädd. Det får mig att tänka på alla mina vänner och mig själv i framtiden, att vem som helst av oss kan bli utsatta för denna sjukdom som inte syns på utsidan. Som sagt, en mycket lärorik bok.
För att själv vara en sådan person som älskar romanser, äventyr och fantasy så var denna verkligen ett miljöbyte av stor grad. Jag måste erkänna att jag ibland kände att den blev lite utdragen, just för att hennes psykolog var den man mest fick höra ifrån. Vissa delar av det han skrev kändes ibland orelevanta för mig, men självklart kan jag förstå hur dessa delar spelar in i berättelsen och klargörelsen av denne. När jag dock tittar på hela boken och vad den nu i efterhand har gett mig så erkänner jag att den verkligen har öppnat mina ögon. Innan så har jag inte direkt tänkt på post partum depression, trots att jag känt personer som har lidit av detta (dock innan de kände mig) så har detta inte vart något som jag aktivt har funderat över. Den hemska sanningen att detta kan hända vem som helst, oavsett vilken medicinsk bakgrund du har, gör verkligen mig rädd. Det får mig att tänka på alla mina vänner och mig själv i framtiden, att vem som helst av oss kan bli utsatta för denna sjukdom som inte syns på utsidan. Som sagt, en mycket lärorik bok.
Avslutande vill jag säga att jag tycke om boken. Och jag rekommenderar verkligen den till alla som har svårt att förstå hur en tyst och osynlig sjukdom kan se ut. Om man dock inte vill eller kan läsa hela boken så rekommenderar jag att man läser kapitel 27. Där kan man läsa om depression och hur livet kan se ut för människor som får eller inte får hjälp. Synen på depression blir också ifrågasatt hårt och detta är nyttigt för alla att läsa.
Jag har funderat på om jag ska betygsätta böckerna som Caroline lånar ut till mig. Samtidigt som jag vill visa på en skala hur mycket jag tycker om boken så vill jag samtidigt inte förolämpa någon som kanske verkligen älskar boken. Efter mycket velande fram och tillbaka så har jag bestämt mig för att ha ett 1-10 system. 1 är det lägsta betyget och 10 är det högsta.
Jag dödade mitt barn får 7/10 från mig. Det är en hemskt berättelse som handlar om något av det värsta som kan hända någon. Ovan så har jag skrivit lite om vad jag tycker om boken men självklart har jag inte tagit med allt. Jag kan inte riktigt sätta ord på allt jag tycker om den, och väljer att inte göra det heller. Värt att nämna är dock att det är positiva tankar som inte riktigt går att skriva ner. Rekommenderar STARKT boken! Läs den!
