fallingsoon.blogg.se

Jag har kommit på varför jag aldrig går in för att gå ner i vikt. Kanske chockerar er, eftersom jag har en sådan galen självdisciplin (fudge naah), men så är det i alla fall. När jag flyttade ner till Skåne så gick jag ner kanske 10kg, från den dåvarande siffran, och detta berodde endast på att jag slutade med godis i veckorna. Sedan hände saker, kanske blev lite deppigare eller bara kom på hur gott det är med choklad, godis, bullar, kakor, Donken och allt som är dåligt för dig. Jag har i alla fall gått upp en hemsk siffra, tänker inte ens skriva hur mycket för ni kommer dömma mig. Ni gör det nu... SLUTA DÖMMA MIG!!! SLUTA! GODIS ÄR GOTT OCH SNÄLLT! BLÄ PÅ DITT FEJS!

*Hosthost* Men i alla fall. Jag har försökt att sluta med godis igen, har fuskat redan.. Vilket inte alls är bra men jag har absolut ingen motivation till att ens försöka må bättre. Dock så har tankar gått åt det andra hållet istället, börjar bli smått paranoid att jag är jätte sjuk utan att jag vet om det. Varför tänker jag så? För det känns som att jag klagar på något hela tiden, att jag har ont där eller där. Och då kommer mina fina tankar tillbaka till det faktumet att jag inte har en frisk kroppsvikt. Kan smärtorna bero på att min kropp tillslut inte orkar med det som jag bär på? Eller letar jag bara orsaker så att folk ska ge mig mer godis (har väldans ont i nacken just nu och choklad hjälper).

 

Men i all seriöshet så är det ändå dax att jag tar tag i livet, eller hur? Någon som vet något inspirerande att säga som inte får mig att framstå som en fettblobb eller en soffpotatis? :)

Tack på förhand!

 

Kram peeps!