fallingsoon.blogg.se

Det har gått några veckor nu som jag har känt mig lite lost. Förvirrad och malplacerad kan man också kalla det. Utöver den vanliga ångesten som kommer när jag tänker på min framtid så har jag också tappat en del av förmågan att faktiskt tänka på framtiden. Innan lovet visste jag inte vad jag skulle göra till hösten. Efter lovet insåg jag att jag borde fortsätta på den väg som jag tidigare tänkt gå. Men sedan ansökningarna till högskolan har stängt, och jag faktiskt har skickat in min ansökan, så har jag inte kunnat tänka på det. Det har funnits ett fåtal tillfällen som jag fått panik och tänkt att jag inte kommer komma in på den första utbildningen jag har sökt. Tänk om jag inte har tillräckligt bra betyg, tillräckligt bra villkor för att komma in. Tänk om jag kommer in på något som jag egentligen inte vill gå, som jag endast sökte för att hjälpa några andra. Tänk om. Tänk om.

Men sedan så kommer jag åter till stället där jag inte kan tänka på det igen. Det går bra inte. När andra börjar prata om framtiden blir jag tyst, drar mig tillbaka och skäms. Jag vet inte längre vad jag vill. Jag vet inte längre om jag klarar av att bli det jag vill bli. Men sådant sitter man inte och säger till främlingar. Sådant säger man till nära vänner och sin familj, för andra bryr sig kanske inte. Vad ska jag då säga när någon frågar vad jag ska göra till hösten? Ska jag säga att jag tvivlar? Att jag är rädd för att inte komma in? Att jag är rädd för att komma in? Mina tankar är överallt och ingenstans just nu. Jag kan inte få rätt på någon av de tusen tankar jag har.